Bland oklättrade berg i Bolivia
Vi befinner oss i Apolobamba ett bergsområde i Bolivia som sällan ser klättrare. I området finns en del oklättrade berg över 5000 meter och ett flertal över 4000 meter och det är därför vi är här. Under våren 2003 lyckades jag komma i kontakt med en av medlemmarna av den Svenska Apolobamba expeditionen 2001, Mikael Wåhlin. Av Michael fick vi mycket hjälp och tips som gjorde att vi bestämde oss för att göra klättringen. Vi valde dock ett annat område för vår klättring. Platsen låg direkt norr om Michaels och Olas tidigare expedition.
Efter mycket resonerande med olika bergsguider och granskning av expeditions- rapporter i La Paz verkar det som vi har hittat en dal där ingen tidigare klättrat. I dalen finns en guldgruva med ett 80tal gruvarbetare. Vi är spända på hur de skall ta emot oss!
Oron är dock obefogad. Gruvarbetarna är mycket vänliga och på vår extremt dåliga spanska lyckas vi komma fram till att det inte tidigare befunnit sig klättrare i dalen. Dalens namn är Rayo Rojo . Vi slår vårt första camp hundra höjdmeter över och in i dalen. Naturligtvis får vi besök framåt kvällen av en gruvarbetare med sin 5 åriga dotter. De observerade oss och vår utrustning med stora ögon. Multiköket är speciellt intressant. Arbetaren har ont i en tand och får en Panodil som lindrar smärtan tillfälligt.
Följande dag stiger jag ut ur tältet och upptäcker att vi campat ca 100m från gruvmynningen. Ett led av arbetare är på väg in i små hål i berget. Plötsligt brister en i ledet ut och skriker Gringo, Gringo, samtidigt som han springer mot oss. Jag tänker för mig själv, är det möjligt att det finns någon i byn som inte lyckats få reda på att vi befinner oss i området. Vid närmare besiktning av mannen är det ingen man utan en liten pojke. Han ställer sig 20 meter bort med ögon som lyser av förtjusning, en flicka har också sett händelsen och springer efter. Jag vinkar fram barnen som samtidigt börjar prata med kulsprutespanska. Jag och Pernilla står som två enorma frågetecken. Barnen blir tysta och ser oförstående på oss. Jag förklarar att vi är usla på spanska. Då plockar barnen fram varsin sten som de spottar på, stenarna innehåller guld och de vill skänka oss stenarna. Vi avböjer erbjudandet och förklarar att vi måste ge oss av, barnen springer glada i hågen tillbaka till gruvan men stannar var tjugonde meter och vinkar till oss. Under dagen är det tjock dimma vilket gör det helt omöjligt att se en väg genom den branta dalen så vi satsade på en vit fläck som liknade en glaciär.
Det visar sig att det är en glaciär! Vi campar precis under den, på den enda platsen som är plan nog att slå upp ett tält. Under kvällen klarnar det och vi ser nu att glaciären inte är större än en fotbollsplan och att en kant av fjäll visar sig bakom den. Vi är övertygade om att detta är den platå som vi tänkt oss som base-camp. Magen börjar kurra och lite härlig frystorkad föda är ju aldrig fel. När jag packar upp köket fattas lågfördelaren som hör till multiköket. Troligtvis ligger det 500 höjdmeter lägre ner, i närheten av gruvan. Tanken att gå ner till denna höjd och sedan upp igen är ganska långt bort. Istället sätter jag mig och bankar på en sked i cirka två timmar tills den liknar en lågfördelare, a´la McGyver. Den nya lågfördelaren är betydligt sämre än originalet, men vi får åtminstone varm mat på kvällen.
Vi vaknar upp till härlig snömodd! Ganska lik den som föll dagen innan, möjligtvis något fastare. Under dagen lyckas vi nå kanten via den lilla glaciären och en del klättring på lös och blöt klippa. Vi är fullt övertygade om att en glaciär platå skall finnas på andra sidan. Detta är helt fel, på andra sidan ligger en underbart GRÖN dal med intressanta runda ruiner i botten. Ja, inte helt vad Paul Hudsons karta visar, men vi lyckas se fyra toppar av klipp/snö karaktär som är runt 5000m höga på den bergskam vi befinner oss på. Vi bestämmer oss för att dessa toppar skall bli målet för vår klättring. Vädret blir nu sämre igen och tältet känns riktigt mysigt att befinna sig i.
Vinden viner utanför tältet och det har bildats drivor av snö som sakta men säkert trycker ned duken mot ansiktet. Jag är i desperat behov av att tömma blåsan och våndas för att gå ut i ovädret. Efter två timmars kämpande går det inte längre. Jag måste ut! I processen väcker jag Pernilla som oförskämt nog sover alldeles utmärkt på 5000m. Klockan är sju på kvällen och det har precis mörknat. Vandringen upp till bergskammen har varit tung med tanke på all packning vi släpat med oss. Under de tre dagarna som det tagit oss att nå kammen har vädret varit dåligt. Moln och dis har gjort sikten extremt dålig på berget, vilket gör att vi inte är 100% säkra på var vi befinner oss. Väl ut ur tältet kan man äntligen lätta på trycket. Plötsligt hörs ett brak fram för mig och en fotbollsstor sten kommer utflygande, horisontalt ur dimmorna! Stenen passerar ca 3m ifrån den plats jag befinner mig på. Jag hör hur den fortsätter nerför branten vi klättrat uppför. Pernilla hör ljudet och undrar vad det var – det var bara en liten sten, säger jag.
Nästkommande dag är vi uppe i ottan och vädret har klarnat. Gårdagens ”sten besök” blir lättare att förstå. Vi har lyckats campa mitt under en bergvägg på ca 300m och beslutar oss snabbt att flytta campen längre ut på ryggen innan solens strålar tinar upp väggen och stenar börjar falla.
Vi påbörjar vår klättring av den första toppen på bergryggen, Cerro Kuchu Este som vi döpte den till, vilket betyder ”molnig topp” på språket som talas av indianerna i området, Quechua. Klättringen ser inget vidare svår ut på håll, men vid en närmare granskning är klippan täckt med ett tunt lager av is och gör bestigningen något nervpirrande. För att spara kilon har vi inte tagit med så mycket säkringar vilket vi ångrar nu. Tio meter från toppen upptäcker vi en mindre vägg som vi blir tvungna att forcera. Givetvis är det lättaste partiet av väggen precis intill den sida av Cerro Kuchu Este 4970m som störtar 600m ner i den gröna dalen. I detta läge frågar jag mig själv varför man sysslar med klättring när man är höjdrädd. Jag fick inget bra svar på frågan, så klättringen fortsatte. Väl på toppen vid 7:00 är det ljust och solen börjar sakta men säkert tina upp de delar av kroppen som är nedkylda. Smärtan kommer som ett brev på posten, men till slut försvinner det och vi kan njuta av vår plats på toppen. Det är nästan vindstilla och som i en film ser vi en kondor på långt avstånd, flyga mellan bergstopparna. Nu kommer jag på varför vi klättrar!!!
Följande dag klättrades ännu en topp Cerro Kuchu av samma karaktär, längre ut på kammen.
Ovädret kom tillbaka och vi beslutar oss för att återvända ner till gruvan efter några dagar. På vägen ner hittar Pernilla en storbergskristall. Trots att det är jag som är mineralsamlaren! Jag får däremot revansch senare på resan då jag hittar flera citrinkristaller. Väl vid gruvbyn blir det uppståndelse. Folk tittar på oss med undran, slitna och ovårdade som vi är. Vi blir visade in i en liten affär med en lokal bakom, som visar sig vara byns restaurang. På väggarna hänger planscher av vackra bergsmotiv från Peru och Bolivia samt panorama över Word Trade Center!! Köket bjuder på fårkött med svart potatis och en underbar soppa.
Denna dag var det även höghöjdsfotboll på dagordningen 4000möh, och vi blir tvungna att passera i ena kanten av fotbollsplanen för att komma vidare ner i dalen. Plötsligt blir vi betydligt mer intressanta än fotbollsmatchen, vilket inte vill säga lite i Sydamerika där fotboll är allt. Byns enda fotbollshuligan som är halvt redlös och i riktigt fin form upptäcker oss när vi passerar honom med en halvmeter. När den första chocken har lagt sig skriker han det värsta han kan –Turismo, Turismo och hela folkmassan börjar skratta.
Vi kommer i slang med några åskådare som berättar att det är stora problem i La Paz och att vägarna är spärrade med stenvallar som indianerna lagt ut. Det är tydligen någon gasledning som skall exportera gas via Chile men detta vill inte indianerna som hellre ser den gå genom Peru. Vi beslutar oss för att vandra ner till den större byn Agua Blanka. Det är två dagar tills jeepen skall hämta oss och risken finns att den inte kan ta sig fram.
Väl i Agua Blanka känner vi oss som ”aliens” när vi går på bygatan. Folk gömmer sig och ibland skymtar man ett ansikte bakom en glipa i någon dörr. Vi får en obehaglig känsla. Plötsligt dyker det upp en man som genast leder oss till ett nybyggt hus. I huset finns ett tiotal människor som håller en kurs i turism och hur detta skall kunna gynna den lilla byn. Uppståndelse utbryter när vi går in i stenhuset som visar sig vara byggt för turister. Alla vill visa vad de har lärt sig under kursens gång och hämtar omedelbart en broschyr över området, visserligen av samma sort men ändå. De blir mäkta imponerade över våra tunga packningar och det stora samtalsämnet blir bergen runt omkring och vi lägger även fram namnförslagen på de toppar vi klättrat. Detta mottages väl eftersom de tidigare inte haft något namn. Katty Gomez är ledaren och talar lite engelska, tack och lov. Hon berättar att det varit 7 st västerländska turister före oss i huset. Det finns även ett litet museum över traktens sevärdheter och jordbruksföremål som vi besöker samma kväll.
I tre dagar väntar vi på vår jeep från La Paz men inget händer! Vi inser ganska snart att ingen jeep kommer att dyka upp. Eftersom det inte finns telefon eller någon kommunikation i området får vi all information av vår värd Pablo Casilla Barrerasom ständigt lyssnar på radio. Under de nästkommande dagarna vi vistas i Agua Blanca tar vi dock tillfället i akt och vandrar i de underbara bergsområdena runt om Agua Blanca. Vi klättrar även toppen Soratera, 4950möh. Under vandringen hittar vi en göl med monstergrodyngel, de mäter ca tio centimeter från huvud till svans.
Efter ytterligare tre dagar förstår vi att det inte finns någon väg ut ur området, bortsett från att gå över gränsen till Peru. Efter mycket om och men lyckas vi övertala parkvakterna som finns i den närliggande byn Pelechuco att transportera oss till Perus gräns. Nästkommande dag ser vi tre motorcyklar stanna utanför stenhuset. Nu var det bråttom! Vakterna är väldigt irriterade och vi får slänga oss på hojarna med våra stora ryggsäckar. På vägen upp ur Pelechuco dalen håller vi på att krocka med en lastbil, Pernilla blir attackerad av en byracka som biter henne i benet under motorcykelfärden. Resan stannade vid ett polishus i Hichocolo uppe på den väldiga platån Altiplano. Här fick vi övernatta hos två trötta poliser. De fick order att ta oss till gränsen nästkommande morgon och det blev inga glada miner till en början.
Tidigt nästa dag stiger vi upp till ett djupfruset Altiplano till och med poliserna verkar ogilla kylan. Färden fortsätter på motorcyklar över ett frosttäckt, platt landskap. Kylan tränger in genom märg och ben. Känseln i fingrarna är borta. Efter två timmars gropig körning stannar vi vid ett deltaliknande våtmarksområde. Polisen pekar västerut och säger –Peru. Vi kan inte se vare sig vägar eller någon by. Men det är inte läge att diskutera. Efter några foton på oss och polisen börjar vandringen över små bäckar och diken. Det är gott om udda fåglar som säkert hade intresserat de flesta ornitologer! Vi är dock för trötta och slitna för att uppskatta synen.
Efter några timmars vandring befinner vi oss på en förvånansvärt rak och lång väg. längst bort i fjärran ser vi en cyklist. Tur tänker vi, nu kan vi fråga var vi är. När cyklisten uppdagade att vi är två underliga gringos vänder han tvärt och cyklar den långa vägen tillbaka till byn. Vi börjar vandra mot något som liknar en liten by. Efter någon timmes vandring hör vi ett underbart ljud bakom oss, en bil. Perfekt, nu kan vi åka hela vägen intill byn, tänker vi. Det tänker inte chauffören! Med en väldig fart far han förbi oss med en minibuss som är helt tom i baksätet. Detta blir lite väl mycket även för Pernilla, som fick ett frispel. Det hördes vida omkring.
Det är eftermiddagen och vi befinner oss i byn Cojata efter en malande vandring på den raka grus vägen. Vi blir hänvisade till bytorget som skall hysa transport till den större staden Juliaca enligt några män i en dörröppning. Där vi kan transportera oss vidare till Bolivia igen. Givetvis kryllar torget av poliser som ser sig en chans att tjäna sig en extra hacka på vilseledda klättrare som inte har stämpel i passet varken från Bolivia eller Peru.
Poliserna erbjuder sig att eskortera oss till Juliaca för 100 dollar, eftersom det är mycket banditer på vägen dit. Det är naturligtvis skitsnack, men de tänker inte bötfälla oss för olagligt inträde i Peru, viket är positivt. Tanken är att de skall ta oss till immigrationen i Juliaca. Under resan till Juliaca görs tappra försök att lura av oss utrustningen. Det lyckas de inte med! Väl i storstaden får polisen pengarna vi lovat och plötsligt är det inte så viktigt att vi får en stämpel i passet. Vi får istället rekommendationen att smyga oss över gränsen vid Desaguadero. Senare får vi reda på att det inte finns någon immigration i stan!!!
Vi rör oss vidare till turiststaden Puno vid Titikakasjöns norra del. Här har vi redan varit två gånger tidigare under resan, då vi var på väg till Machu Picchus ruiner. Här får vi en välförtjänt varm dusch och god mat. Vi börjar genast planera hur vi skall ta oss över gränsen till Bolivia. Frågan är om det är bäst att resa nattetid eller dagtid, lokalbuss eller turistbuss? Vi bestämmer oss för det mer dramatiska alternativet, turistbuss under dag tid! Några mil innan gränsen stannar bussen till och vi blir informerade att bussen inte går längre p.g.a. oroligheterna i Bolivia. Bussbolaget har dock vänligheten att sända en extra buss för de äventyrslystna som vill ge sig in i Bolivia på egen hand. Tack och lov blir det ett tiotal personer som följer med. Väl vid gränsen i Desaguadero låter vi hela gänget med turister gå fram till immigrationen, medan vi smiter över den nästan folktomma bron över till Bolivia. Vår största rädsla var att någon i gänget från bussen skulle börja skrika att vi är tvungna att gå genom immigrationen och få en stämpel. Detta sker inte och vi kan pusta ut på Boliviasidan! Plötsligt kommer en liten pojke fram och säger att vi måste få en stämpel i passet i Bolivia. Jag berättar att vi redan har en stämpel som visserligen är tre veckor gammal. Ett tu tre dyker det upp fler människor som involverar sig i vår skumma gränspassering. Situationen blir ohållbar och vi hoppar in i den enda taxin som finns på stället! Taximannen påstod att det inte är några problem att ta sig till La Paz.
Efter ett antal militärkontroller och körningar utanför vägen p.g.a. stenar som slängts ut av indianer, kommer vi till ett bergspass. Här blir vi tvungna att köra utanför vägen igen. Till höger ser vi ett 40-tal indianer som är på väg att lägga ut mer sten på vägen. Inga stora problem tänker vi, de ser vänliga ut! En snabb titt till vänster avslöjar ytterligare 40 st personer som inte alls ser glada ut. Speciellt inte med slungorna de snurrar över huvudet, stenar börja hagla runt om bilen!
Vi känner att det är lämpligt att stanna bilen i detta läge. En storvuxen man försöker lugna ner den allt mer uppjagade skaran. Han sträcker in huvudet i bilen och ser på mig och säger -Como esta? -muy bien! Y tu?säger jag. Han ruskar på huvudet och plötsligt börjar flocken av människor att gunga bilen, kraftigt.
Nu känns läget ganska dåligt och vi ångrar att vi inte stannade i Peru. Taxichauffören ser nervös ut och ber oss om 20 Bolivianos (23svenska kronor). Skaran lugnar sig och vi får lov att passera. En ganska bra summa, ingen idé att förhandla vidare alltså! När vi väl skulle åka, kom vi ingenstans eftersom våra nya vänner lyfte hela bakdelen på bilen. Ett jubel bland folkmassan bryter ut, och jag fick ett sådant där ”jag är tvungen att skratta med leende på läpparna”. Resten av vägen gick bättre, med endast en grupp indianer (om 15 st personer) som var betydligt billigare att muta. De ville endast ha 5 Bolivianos för sitt arbete med att slänga ut sten på vägen!
Väl i La Paz fick vi höra att 7st indianer hade blivit skjutna av militären och att ca 10 st turister hölls som gisslan. Läget i La Paz var spänt och många demonstrations tåg marscherade på gatorna. Vi beslutar oss i alla fall att klättra ännu ett berg i ett område nära La Paz som verkar lugnt, Huayna Potosi 6088möh.
Natten innan klättringen är jag magsjuk och vandringen upp på berget går segt. Vi klättrar många timmar i direkt solsken. Detta gör att vi bränner oss inuti i näsan! En smärta som kan få vem som helt att önska att man inte hade en näsa överhuvudtaget. På berget finns även en diger expedition med fransmän som har ett följe av ett tiotal bärare. Några av dem lider kraftigt av höjdsjuka och blir fullproppade med diamox. Huayna Potosi är ett av de absolut vackraste berg vi klättrat.
De sista dagarna av resan spenderade vi i oroliga La Paz, där det nu samlats många turister, som väntar på att åka från Bolivia p.g.a. oroligheterna. Vi hinner dock även att inhandla lamahudar, lamatofflor, lamamössor, lamastrumpor, ja en hel del lama grejer.
Efter hemkomsten till Sverige blir vi kontaktade av Paul Hudson som nu uppdaterar en karta över Apolobamba där Svenska Apolobamba Expedition 2001 bidragit med information. Vi delger honom av den information vi lyckats samla på oss under vår vistelse i Apolobamba. Efter någon vecka sänder han en kartbild över det område där vi klättrat. På kartan finns våra toppar utplacerade.
Slut